En värld full av tankar

Det tråkiga med drömmar är att det bara är små fragment, iaf för mig, som man kommer ihåg. Men inatt drömde jag om henne, som så många gånger förut. Min hjärna försöker i all frustration bara få fram en lösning på hur jag ska komma ur det här verkar det som.

Hon vände mig ryggen och gick iväg mot ingenting. Någonstans dit jag inte kunde komma. Men ur hennes rygg växte det fram något. Hon hade klonat sig själv, en version av henne som ville vara kvar med mig.

Det hemska när man drömmer liknande saker, saker man verkligen vill, är när man vaknar och inser vad man drömt. Dels var det inte sant, sen märker man ganska fort hur mycket man älskade personen. Usch säger jag bara...

Jag är en helt vanlig kille. Jag har inga starka intressen utöver musik, psykologi och filosofi, men är inte det minsta insatt i ämnena. Jag kan lite ströinformation om allt och ingenting, men har ingen helhetsuppfattning om något.

Jag är otroligt smidig när det gäller att skydda mig själv. Jag kommer ihåg när jag var liten och fantiserade upp hur allt dåligt som hände bara rann av mig som vatten. Problemet här är bara att jag efter ett tag var oavbrutet blöt. Det var mycket skit som hände i uppväxten ändå.

Dagis, jag gick obemärkt hela tiden. Jag visste knappt vad människorna jag var där med hette. Jag försökte vara med och leka ganska ofta utomhus på en båt, det var där dom "coola" barnen lekte, och jag ville vara en av dom. Jag lärde mig till och med att klättra upp på taket på båten där bara ett fåtal lyckades komma upp. Tyvärr gav inte det här någon uppmärksamhet eftersom 3 stycken av dom häftigaste redan hade lyckats, den fjärde bryr sig ingen om. Precis som på en prispall.

Dagiset tog slut och förskolan började. Jag passade inte in alls längre, jag kunde inte förstå varför dom andra inte ville vara med mig. Redan då, nu när jag tänker tillbaka på det, märker man vilka typer av människor det skulle bli av alla. Killarna satt och ritade häftiga saker som bilar, motorsågar och ibland även blod. Tjejerna tyckte det var äckligt med ett visst intresse. Jag förstod inte varför dom ritade sådant, bilar var ointressant och jag kände ju mig glad, så jag ritade regnbågar över kullar med ett litet hus på med hjärtan som rök. Och inte på ett gaysätt, jag var bara fylld av kärlek till hela världen och villa visa det för alla.

Under dagistiden började jag luska om sex, vet inte varför, men det var någon gång jag hoppade upp på massor av kuddar och gjorde någon juckreflex. Det här var inte lika populärt som motorsågar och bilar hos tjejerna, och jag skämdes, så otroligt mycket. Det gjorde mig rädd och fick mig att insé hur lätt det är att bli bortstött om man gör för mycket fel.

Senare på lågstadiet så frågade tjejer chans på mig om och om igen. Jag ville ha en tjej, men så fort jag svarade ja så skrattade dom åt mig och sa att dom bara skojade. Men sedan fanns ju även lyckan, då mamma var dagmamma. Cartoon Network var på TVn och jag satt bredvid en av tjejerna, som mamma tog hand om på vardagarna, hemma i soffan. Vi tittade varandra i ögonen och pussade varandra, bara så där. Det var den bästa känsla jag kännt i mitt liv, just då i alla fall. Men det hände aldrig igen, hon ville inte.

Vart jag än vände mig kände jag aldrig någon ordentlig tillit, jag gick nästan alltid ensam. Även om jag gick bredvid någon, så var det sällan att jag inte kände mig ensam. Jag ville bara ha en liten gnutta uppmärksamhet, som aldrig kom. Bollen blev aldrig passad till mig på fotbollsplan. Jag var inte ens någon man brydde sig om under snöbollskrig. Blev även alltid vald sist på gympan, inte för att jag var speciellt dålig på någonting, det var bara ingen som såg mig eller brydde sig.

Eftersom mitt efternamn börjar på Ö blev jag alltid indelad sist i allt som hade med skolan att göra. Jag önskade så himla mycket att jag kunde fått heta något på A istället, så att jag naturligt skulle hamna längre upp. Min lärare försökte lösa det här ett par gånger genom att säga "nu börjar vi från botten så Tobias får komma först den här gången". Han tittade på mig med ett leende som bara kändes elakt, som om han hånade mig för att jag låg sist på namnlistan. Uppmärksamheten jag fick då var ingen jag tyckte om, fick känslan av att alla tittade på mig som om jag var dum i huvudet.

Men trotts det så gillade jag även den läraren, han brukade läsa för oss och det var helt magiskt tyckte jag. Det satte mig i en fantasivärld och vi fick ritblock som vi kunde rita i medan han läste. Det var den bästa stunden på dagen för då kunde jag bara försvinna in i historien och rita precis vad jag ville samtidigt. Dom 3 häftiga killarna från dagis gick i samma klass som mig och fortsatte på samma spår i deras teckningar. Den positiva uppmärksamhten dom fick för det dom ritade var något jag också ville ha, så jag försökte göra samma sak. Jag var inte lika bra på det, då jag inte hade intresset för det egentligen, och responsen fanns aldrig.

När jag blev lite äldre och började mellanstadiet så slutade jag spela fotboll. Jag hade en kompis, jag ville hellre vara med honom istället för att spela fotboll, där jag inte kände mig accepterad. Jag fick spela back och bollen kom aldrig ens i närheten av min yta som jag hade på träningar, så när det väl blev dags för match så stod jag mest. Jag var van vid att bollen aldrig skulle komma till mig. Plötsligt blev det skillnad en dag, jag agerade då bollen kom in på mitt område och jag lyckades ta den. Stoltheten bara växte inom mig, jag gjorde något bra, folk såg och jag kände bekräftelse! Men jag blev så uppslukad av det, och hade dessutom ingen riktig koll på vad jag skulle göra då det här aldrig hänt tidigare och blev förvirrad. Sprang med bollen, ensam, mot eget mål. Det går säkert att räkna ut vad som hände sen om jag säger att, åter igen, jag fick åter igen känna på vad skam är för något.

Att jag slutade med fotbollen ledde till att jag började bli överviktig. Det är aldrig lätt att vara överviktig bland barn, speciellt inte när man är barn själv. Östh-bröst blev ett smeknamn som började bli populärt om man ville ropa på mig. Sen var det ju även den gången då jag blev jagad runt skolgården utan anledning för att sedan få äta gräs och höra folk skrika "ko", "gris" och liknande.

Under all den här tiden fanns säkert mamma och pappa där för mig, om jag hade sagt något. Det kom någon gång då och då "hur var det i skolan idag?", jag blånekade. "Jorå, det var bra". Det var, och har sen dess, alltid varit svaret jag gett på den frågan. Jag slutade öppna upp mig helt, för att jag var rädd att om jag berättade hur andra behandlade mig så skulle dom göra samma sak. Och efter ett tag så tröttna folk på att reta mig då jag började driva om mig själv och att jag var lite större än alla andra. Jag gillade aldrig skämten jag sa, det gjorde ont att säga dom, men jag visste inte vad annars jag skulle göra för att få dom att sluta. If you can't fight them, join them.

Men jag hade fortfarande min enda vän, ett litet tag till... han flyttade. Utan vänner var det dags att börja högstadiet. Visserligen tror jag inte någon gillade högstadiet, men jag kan ju säga att jag hade det inte alltför lätt. Första dagen klev jag in genom dörrarna, jag visste inte vad som väntade. Då såg jag en tjej från min gamla klass som jag kände igen direkt, och jag tyckte det var skönt med ett bekant ansikte. "Tobbe, säg något!" skrek hon ner för trappan. "Vadå? Vad är det jag ska säga? Varför?" var det jag gav som svar. Hon skrattade fram meningen "va? har inte du kommit i målbrottet än?". Jag svarade inte, jag blev bara tyst och försökte hitta till klassrummet jag skulle till.

Sen första veckan eller något trodde hela min klass att jag var bög, vet inte varför. Visst, såhär på senare år är man väl rätt kramgo vid hälsningar och sådär, men så var jag ju inte då. Det blev ganska snabbt en total utfrysning. Räddningen var ungdomsgården. Där träffade jag en av mina bättre vänner, genom att han fick smaka på min marabou mjölkchocklad som jag hade köpt, vid ett air-hockeybord som stod mer eller mindre gömt i ett litet rum längst in i lokalen. Får väl lägga till att vi fortfarande är vänner för att lätta upp stämmningen lite. Han gick tyvärr en klass över mig i fel bokstav, så vi hade ingenting gemensamt med den klassen så vi kunde umgås mer än efter skolan mer eller mindre. Det var ganska tråkigt, då jag gick själv hela tiden blev jag ett lätt byte för niorna. Det var ett av gängen i högsta klass som tyckte om mig, som slagpåse. Jag har aldrig velat skada någon, kan inte ens säga att jag helhjärtat hatat någon, någonsin, så att slå tillbaka fanns inte på kartan. Dessutom hade jag ju lärt mig sen tidigare att om man bara är tyst så försvinner det efter ett tag. Så var dock inte fallet nu. En gång i veckan i alla fall hände det att någon knuffade in mig i väggen, fällde mig i korridoren eller utanför matsalen. Värst var det dock när dom kom fler än 2. Då visste man vad det var för någonting som väntade. Dom tog tag i mig mitt i skolan, lärare såg, elever såg, ingen gjorde något. Dom bar ut mig i skogen precis utanför skolan medan jag sa "lägg av" och försökte slita mig ur greppen. Slagen började komma i magen, ryggen och på armarna tills jag vek mig mer eller mindre. Tårarna rann inte ens lägre, jag var så van från tidigare år. Så där såg min vardag ut.

Jag klarade inte av högstadiet speciellt bra, för att jag inte mådde bra av att gå i skolan. Dock var en av mobbarna lite snällare än dom andra, så han fick dom att sluta till slut då han började fatta att det dom gjorde var någonting som jag inte tyckte var speciellt roligt. Även om han slog mig ganska regelbundet så såg jag honom som en vän från den dagen. Han slog mig en hel del efter det också, men inte på samma sätt. Jag kände konstigt nog någon form av acceptans. Han har dock slutat med det helt nu och har räddat mig en del gånger efter det, och även gett mig ett ordentligt förlåt. Han är också en av mina vänner idag.

Åttan blev lugnare, jag började prata med människor i skolan och i klassen och blev mer och mer accepterad. Även om majoriteten höll avstånd. Men många njöt av mina påhopp på mig själv i form av skämt och skrattade åt dom ibland, det kändes skönt. Plötsligt en dag, så slutade dom skratta. Jag hade gjort samma sak så länge så dom tröttnade. Jag har inte kontakt med någon från min gamla skola utom dom 2 ovannämnda.

Gymnasiet, vad vill jag bli? Jag gillade att sitta hemma och spela om dagarna, eftersom jag inte direkt hade några vänner att vara med på fritiden. Någon datorlinje, med låga poäng eftersom jag inte klarade skolan så bra. Jag kom in och började där.

Även om jag gillade alla från den klassen kände jag mig alltid missanpassad. Det var ingen som förstod mig eller någon av dom som jag egentligen kunde prata med. Det var en klass fylld med mobbare, och jag försökte bara gömma mig för att dom inte skulle inse att jag är ett lätt byte, så historien skulle återupprepa sig. Jag fick en vän i klassen efter många om och men i alla fall. Inte någon som kände mig helt och fullt, men någon jag kunde skämta och umgås med. Vi umgås inte längre.

Här fick jag min första flickvän. Lyckan över att ha henne var i klass med pussen jag fick av dagbarnet vi hade hemma. Det var total acceptans och underbart. Efter att vi hade setts ett tag så upptäckte jag att vi inte pratade lika mycket som vi gjorde i början. Paniken och ångesten började växa i mig, tänk om hon tröttnat på mig, tänk om hon lurat mig, tänk om hon hittat någon som är bättre. På ren rutin blev min lösning på problemet, att vara tyst. Jag var för rädd att hon skulle lämna mig, vilket hon gjorde. Vi hade en del sex efteråt, och jag hoppades att vi skulle bli tillsammans igen. Någon vecka efter att vi hade sex sista gången skaffade hon pojkvän. Jag var helt förkrossad och visste inte vart jag skulle ta vägen, självmordstankarna började skapas, i snabbspolningsformat.

Jag stod på bron, jag tittade ut och tänkte hoppa, jag klarade aldrig av det, uppenbarligen. Bilden av mammas tårar var inte något jag kunde hantera, hon har alltid funnits där för mig även om jag inte släppt in henne hela vägen. Det finns ingen som har försvarat och hjälpt mig så mycket genom alla år som min mamma, och jag älskar henne för det. Jag kunde helt enkelt inte göra så emot varken henne, pappa eller mina småsyskon. Hade inte dom funnits hade jag nog antagligen inte levt längre. Ska även tillägga att jag pratar med henne fortfarande ibland, men alla känslor är döda. Det är mer bara gammalt hat som kommer i form av sarkasm som fortfarande kommer.

Ätstörningar började och jag rasade i vikt mer eller mindre. Men det tog slut, till slut. Ett år senare träffade jag en ny flicka som jag blev tillsammans med. Hon var inte min typ fullt ut, men jag var så rädd för att vara ensam och jag tyckte ju om henne ganska mycket, bara inte lika mycket som föregående. Detta slutade med att hon, om jag minns rätt, 3 dagar efter vi gjort slut ändrade status på facebook till i ett förhållande med en annan kille. Jag hade aldrig kännt mig så värdelös. Om tjejen som jag är med fast jag inte älskar henne fullt ut inte ens bryr sig det minsta om mig, vem ska göra det då?

Nästa tjej som jag föll för, ett KK, hade vi bestämt från början, och med vi menar jag hon, att inga känslor skulle blandas in. Men vi blev goda vänner och började umgås ganska regelbundet utöver sexet också. En gång när vi låg i sängen och pratade med varandra så pratade vi om namn på barn och vad våra, enskilda, egna barn skulle heta. Vi hade tänkt på samma namn till en tjej, jag såg det som ett tecken. Känslorna var oundvikliga nu, det kändes som om det var menat. Jag berättade ingenting om mina känslor och allt gick bra. Sen kom dagen jag inte kunde hålla mig längre, jag berättade. Hon försvann, och skaffade en annan pojkvän fast hon sagt till mig att hon verkligen inte vill ha ett förhållande. Det skulle inte vara något personligt emot mig, hon ville bara inte. Men uppenbarligen så ljög hon mig rakt upp i ansiktet, jag var helt enkelt bara inte värd henne. Även fast jag hela tiden tyckte att hon kändes lite billig, så var jag inte värd henne. Jag såg mig själv som jordens största avskum.

I högstadiet så lärde jag känna lite folk från andra skolor genom en i klassen. Två av dom umgås jag fortfarande med. En av dom hade "en tjej på G", som tydligen inte var helt sant, inte enligt henne i alla fall. Hur som helst, jag träffade henne tillsammans med min kompis en gång och bara sa lite kommentarer om vad dom pratade om och hon började skratta. Vet inte om det var för att jag gjorde henne nervös eller om hon faktiskt tyckte att jag var roligt just då. Men jag la inte märke till henne speciellt mycket då, hon var ju out of my limits så att säga då min vän var ganska intresserad utav henne. Ska även tillägga att gänget jag hamnade i tillsammans med min marabou-kompis från högstadiet var hon delaktig i ett tag då hon var tillsammans med en i gänget. Jag minns henne bara under kraftigt tänkande och hög koncentration på att försöka minnas henne från den tiden.

Det var en tråkig dag, jag hade ingenting att göra och hade börjat hänga ganska mycket med min kusins ex, inte för att jag var intresserad av henne, utan hon var en bra vän. Hon var påväg till en klubb när jag ringde och tvingade mig mer eller mindre att komma dit. Jag letade mig dit och träffade på denna flicka igen som min kompis var intresserad av, "är **** här?" frågade hon. Kunde inte säga annat än nej då han inte var där och jag kom inte på något annat att säga. Plötsligt försvann mitt sällskap och jag gick ut för att börja leta efter dom då jag inte hittade dom inne, från höger så hör jag hur någon springer och ropar på mig. En häftig kram kommer, det var hon igen. Hon var rädd och ensam, så jag tog armen om henne så hon skulle känna sig lugn medan vi gick och letade efter dom andra tillsammans istället.

Efter det här upptäckte jag att hon gick på samma skola som mig, så det föll bara naturligt att vi kunde träffas någon gång. Och så blev det, min 3e flickvän. Tråkigt nog upprepar sig historien om flickvän nummer 1. Jag älskade henne mer än alla andra människor utanför min egen kärnfamilj, hon var underbar på alla sätt och vis och vi passade som ett pussel med bara två bitar. Men, jag blev tystare och tystare. Mina brister på intressen började avta att prata om och till slut hade jag inte mycket mer att säga. Jag blev rädd, paniken och ångesten kröp sig på så fort jag blev tyst, och blev jag tyst, sa jag ingenting sen, ångesten hade tagit över tänkandet. Till skillnad från första förhållandet jag hade, så finns det 1 000 av glada minnen som jag snabbt kan återkoppla i huvudet och minnas som om det fortfarande hände. Det tog slut nyligen, och så fort jag är någonstans där ingen ser mig, rinner tårarna och jag vet inte vad jag ska göra. Jag vill en sak och sen är det en sak jag inte vill. Jag vill inte vara ensam, och jag vill bara vara med henne. Varför ska rädslan för något få det att inträffa?

Jag har hoppat över MASSOR, men här är en del av mitt liv, skrivet av mig själv, för mig själv. Läser någon det här, ja, gör det då. Men det är inte för dig jag skriver. Jag vill bara få en överblick till varför jag är som jag är och kunna återgå till det precis när jag vill, hur jag vill.

För ett ex antal år sedan var den svarta mannen förtryckt, vet inte hur mycket i Sverige, men bommulsfälten i USA var ganska mörka trotts tillverkandet av något vitt. Detta skedde för väldigt länge sen och skämtar man om detta blir man kallad rasist. En vanlig människa från arbetarklassen får inte ens säga neger utan att bli kallad rasist, detta är absurt. Jag som föddes 89 har ingen anknytning till ordet neger på det viset. Svenne och neger väger lika för mig och det är fjäderlätt.

Bubblor, det är det vi befinner oss i. Bubblor av säkerhet där vi vet precis vad som försegår, vad som händer om du viftar på armen, du vet vad du kan säga för att inte påverka bubblan på något sätt.

Tänk dig när du är ute och simmar under vatten och blåser ut luft. Bubblorna börjar dansa med varandra och dras åt samma håll i en samhörighet. När dom kommer upp till ytan spricker dom och enas med varandra och alla miljarders bubblor som har färdats ungefär samma väg. Så borde människor i världen göra, men jag har upplevt att många inte vågar sticka huvudet ovanför ytan och vara fri. Alla fångar sig själva under ytan och simmar runt där och försöker att sno en del av bubblan från någon annan istället för att simma upp tillsammans och enas.

Den här illusionen av att vi är fria människor är lite småfarlig tycker jag. Det förhindrar nog mer än vad det för oss uppåt, mot ytan. Vi tror att vi kan göra som vi vill och tror dessutom att vi gör som vi vill. Men hur många val har du egentligen? Kan du verkligen göra precis vad du vill? Du måste alltid befinna dig inom vissa ramar, andras ramar, alla puffar dig fram genom livet, men du puffar även dom i en viss riktning. Det går inte att ta befälet över mänskligheten och göra precis som man vill och bli precis vad man vill och det tror jag att många har glömt bort. Den här enigheten kanske aldrig har funnit i våran historia, alltså Sveriges, men den går att antyda.

Redan som barn tror jag man placeras i olika fack, man märker vilka som är ledande och vilka som är undersåtar, men alla är på något sätt medvetna att dom är beroende av varandra. Tänk att spränga den bubblan, att bestämma tillsammans, att gå framåt tillsammans. Utopi i dess högsta grad, men vi har kommit väldigt långt ifrån vårat mål vad det gäller välmående i samhället.

Lagar skapas till både höger och vänster och många är för hur vi ska bete oss både privat och i sociala sammanhang. Det finns många som jag tycker är självklart att dom ska vara lagar. Det finns dock ett par undantag som jag tycker är för privata beslut som dom tar åt en.

Om alla skulle leva helt enligt lagboken så skulle alla ha gjort exakt samma saker fast på olika sätt. Föds, vuxit upp och skött sig i skolan, haft en period med krogen, börja jobba, skaffa eget, familj och sedan dött en naturlig död. Självklart finns det undantag som sjukdomar, men om vi ignorerar det så.

Detta skulle säkert fungera och vara en underbar utopi för många. Vad händer dock med alla dessa som inte passar in i detta mönster? Folk som vill göra annat, bara leva ut sina drömmar, eller varför inte dö på fläcken? Här ska instickas att jag tycker dödshjälp är rätt! Jag tycker beslutet om sitt eget liv står högre än lagboken. Livet kan bli så kaotiskt och traumatiskt så det inte finns någon mening med att gå vidare. Därför bör man få ta livet av sig, det ska inte stå i lagboken att det är olagligt.

Alkohol tycker jag är en rolig drog som finns ute i varje kommun som alla accepterar. Det är roligt att man får droga men att droger är olagliga. Dom har släppt igenom en substans men tar bort allt annat? Hur kommer detta sig? Alkohol har många dödsfall per år på sig. Dödsfallen beror på olika saker, människor kör rattfulla, blir aggressiva och dödar någon, dör för att ha druckit för mycket. Det är ofta man ser folk gråta ute på krogen utav diverse anledningar.

Men marijuana däremot, som jag är för förövrigt, går inte att överdosera, man blir glad, trött och hungrig. Tycker faktiskt det är lite konstigt att det inte är tvärtom på vilka droger som är lagliga. Hörde en antingen myt eller sanning en gång om att marijuana vart olagligt för att människor inte ville kriga med varandra. Dom blev alltså passiva mot krig så därför gjorde dom det olagligt. Om detta är fallet så är det ju faktiskt helt förskräckligt hur samhället styr över ens liv. Hur lite frihet man har egentligen. Jag tycker faktiskt dom flesta droger borde vara lagliga, så länge man fungerar i sociala sammanhang borde det vara lagligt.

Att begå inbrott hos någon där emot. Det är någonting som man borde kunna skriva på ett CV egentligen. Du har god överlevnadsinstinkt så du kommer aldrig be om dödshjälp. Även väldigt beslutsam i vad du måste göra för att ta dig framåt. Drivande och genomför det du planerar. Det är ju ett väldigt starkt driv man har för att genomgå en sådan sak så då skulle man nog kunna gå ut i krig för sin sak också. Det jag vill få ut av säga det här är att jag vill få fram helt enkelt att jag är för den kriminalitet som inte skadar någon annan. Så länge man inte sätter någon annan i olycka eller fara så tycker jag att man kan få göra vad fan man vill faktiskt.

När man pratar om olagligheter och karaktär så måste man ju ändå ifrågasätta massmedia lite. Hur nyttigt är det här för oss? Det påverkar ju oss något otroligt att läsa tidningen varje dag. Människor får samma tankar, det håller oss liksom samman. Då man läser tidningen så inser man fort att allt heter "katastrof" eller något liknande väldigt starkt negativt ord. Är det verkligen så man vill se på världen? För det skrivs ju mest om saker som är katastrofala. Vore det inte roligare med massa glada nyheter som var glatt skrivet. Jag tror faktiskt att det skapar en väldigt negativ livssyn för många att ta in alla dessa nyheter.

Allt mer blir kvinnor och mäns rätt i samhället på samma nivå, men män är bra mycket bättre än kvinnor att ta livet av sig. Kan detta vara en orsak? Att vi ligger så nära i brytningsgränsen att folk inte ska leva som dom blivit lärda och skapar en extrem identitetsförvirring till vilken grupp dom tillhör och därför inte känner någon samhörighet med någon utan bara utanförskap?

Det finns många berättelser ute i världen. Böcker skrivna över hela  världen. Men även om du försöker att läsa dom alla kommer du inte ens hinna lära dig namnen på alla författare innan du dött. Men det enda som faktiskt inte går att kolla upp på antingen biklioteket eller internet är andra människors personliga tankar. Det är något som man måste lista ut på egen hand genom att antingen fråga eller att dom spontant berättar det för dig.

Det finns dock några personliga tankar som sprids världen över under demonstrationer och liknande, men då är det bara för att strida mot någonting. Det är alltså väldigt några positiva tankar som sprids snabbt genom media, vilket jag personligen tycker är synd. Människor blir konstant propagerade med negativ energi. Kan detta vara en anledning till människans oprovocerade beteende mot andra människor? Att konstant bli underättad med information om alla dåliga människor kanske snabbt gör att man drar alla över en kamm.

Jag tror att alla människor är självhelande, att alla kan läka sina egna sår inom rätt typ av tidsram. Ytliga skador genom att bara låta såren läka och psykiska problem genom att lyckas se in i sig själv med rätt typ av kunskap om vad som är fel ur en etisk synvinkel. Tyvärr är detta ingen verkar ha forskat om speciellt mycket. Alla är så snabba med att klacifiera en människa som sjuk och ge dessa magiska piller som istället bara undanskjuter alla problem under sängen.

Det viktigaste som alla psykologer och liknande verkar glömma bort är att alla människor är unika på sitt sätt. Det finns människor överallt som tänker lika dant, men alla är unika till sin nästa. Alltså går inte alla med en psykisk sjukdom att bota på samma sätt. Alla piller är inte universalhjälpande och alla ord funkar inte för alla människor. Det är bara ren fakta och det verkar många ha glömt bort.

Men att bygga en bro till säkerhet tar lång tid. Bara att få tankarna till en fungerande ritning till hur saker och ting ska utföras kan ta flera år och då har du inte ens börjar på själva konstruktionen. Men det betyder inte att det är omöjligt för någon, som jag skrev tidigare så tror jag att alla människor kan bota sig själva. Allt handlar om tidsramarna och människor , i alla fall här i Sverige verkar allt för stressade med att bara nå resultat istället för att göra jobbet ordentligt när du väl fått chansen till det. En öppning öppnar sig men det är inte rätt ur andras synvinkel. Men du måste ge dig själv den tid du behöver för att uträtta någonting. Oavsett omständigheterna. Gör du ett halvkasst jobb i slutändan ändå så fortsätter bara folk att klaga på dig.

Dock kan det vara så att det lättaste att göra är att bara ge upp och låta saker och ting ha sitt skede. Du kan inte styra allt och vissa saker händer bara. Så det är även viktigt att lära sig att acceptera saker precis som dom är. Om du har haft en traumatisk upplevelse i livet som du inte kan förstå dig på, någon kär har lämnat dig utan anledning. Fokusera istället på hur du ska vara som person för att inte göra samma sak. Slutsatsen av det hela är helt enkelt att lösningen på ett problem kan vara att intala sig själv att problemet inte finns. Bara hoppa på nästa uppgift i livet och försöka göra det bästa av situationen. Att låta någonting äta upp dig får dig att sluta leva, utan liv finns ingen mening med att fortfarande andas.

Detta ska självklart inte missbrukas. Att bara fortsätta ignorera alla problem ger samma effekt, du slutar leva. Allt handlar om balansen mellan att ta tag i saker och att ignorera saker. För hela livet består egentligen av problem och att överkomma dom.

Är du arbetslös så är problemet att hitta jobb, singel så är problemet att hitta partner, hemlös så är problemet att hitta hus/lägenhet etc. Det tar helt enkelt aldrig slut. Men det betyder inte att det behöver vara besvärligt att leva. Allt handlar om din syn på livet och hur du väljer att känna över dessa problem. Det går alltid att njuta under en livsfarlig åktur om du väljer att känna adrenalinet rusa genom kroppen istället för att se faran.

Igår hamnade familjen i en djup disskution då dom äldre i sällskapet förstod att man som svensk inte går säker i till exempel Nyköping eller Södertälje. Då det är ställena som jag har varit i och råkat illa ut helt utan anledning.

Why is marijuana not legal? Why is marijuana not legal? 
It's a natural plant that grows in the dirt. 
Do you know what's not natural?
80 year old dudes with hard-ons. That's not natural.
But we got pills for that.
We're dedicating all our medical resources to keeping the old guys erect,
but we're putting people in jail for something that grows in the dirt?

You know we have more prescription drugs now.
Every commercial that comes on TV is a prescription drug ad.
I can't watch TV for four minutes without thinking I have five serious diseases.
Like: "Do you ever wake up tired in the morning?"
Oh my god I have this, write this down. Whatever it is, I have it. 
Half the time I don't even know what the commercial is:
people running in fields or flying kites or swimming in the ocean.
I'm like that is the greatest disease ever. How do you get that?
That disease comes with a hot chick and a puppy. 

The schools now: It is all about self-esteem in the schools now.
Build the kids' self-esteem, make them feel good about themselves.
If everybody grows up with high self-esteem, who is going to dance in our strip clubs?
What's going to happen to our porno industry?
These women don't just grown on trees. 
It takes lots of drunk dads missing dance recitals before you decide to blow a goat on the internet for fifty bucks.
And if that disappears, where does that leave me on a Friday night with my new high speed connection?

Masterminds are another word that comes up all the time.
You keep hearing about these terrorists masterminds that get killed in the middle east. 
Terrorists masterminds.
Mastermind is sort of a lofty way to describe what these guys do, don't you think?
They're not masterminds.
"OK, you take bomb, right? And you put in your backpack. And you get on bus and you blow yourself up. Alright?"
"Why do I have to blow myself up? Why can't I just:"
"Who's the fucking mastermind here? Me or you?"

Americans, let's face it: We've been a spoiled country for a long time. 
Do you know what the number one health risk in America is? 
Obesity. They say we're in the middle of an obesity epidemic.
An epidemic like it is polio. Like we'll be telling our grand kids about it one day.
The Great Obesity Epidemic of 2004.
"How'd you get through it grandpa?"
"Oh, it was horrible Johnny, there was cheesecake and pork chops everywhere."

Nobody knows why were getting fatter? Look at our lifestyle.
I'll sit at a drive thru. 
I'll sit there behind fifteen other cars instead of getting up to make the eight foot walk to the totally empty counter.
Everything is mega meal, super sized. Want biggie fries, super sized, want to go large. 
You want to have thirty burgers for a nickel you fat mother fucker. There's room in the back. Take it!
Want a 55 gallon drum of Coke with that? It's only three more cents.

Sometimes you have to suffer a little bit in your youth to motivate yourself to succeed in later life.
Do you think if Bill Gates got laid in high school, do you think there'd be a Microsoft?
Of course not.
You got to spend a long time in your own locker with your underwear shoved up your ass before you start to think,
"You'll see. I'm going to take of the world of computers! I'll show them."

We're in one of the richest countries in the world,
but the minimum wage is lower than it was thirty five years ago.
There are homeless people everywhere.
This homeless guy asked me for money the other day.
I was about to give it to him and then I thought he was going to use it on drugs or alcohol.
And then I thought, that's what I'm going to use it on.
Why am I judging this poor bastard.
People love to judge homeless guys. Like if you give them money they're just going to waste it.
Well, he lives in a box, what do you want him to do? Save it up and buy a wall unit?
Take a little run to the store for a throw rug and a CD rack? He's homeless.
I walked behind this guy the other day. 
A homeless guy asked him for money.
He looks right at the homeless guy and says why don't you go get a job you bum.
People always say that to homeless guys like it is so easy.
This homeless guy was wearing his underwear outside his pants.
Outside his pants. I'm guessing his resume isn't all up to date.
I'm predicting some problems during the interview process.
I'm pretty sure even McDonalds has a "underwear goes inside the pants" policy.
Not that they enforce it really strictly, but technically I'm sure it is on the books.

Jag låg nu och försökte sova men gick inte. Tankarna snurrar på tok för mycket...

Jag satt och tänkte lite nu igen som vanligt.

Det finns ingen mening med livet. Men samtidigt har allt en mening. Alla saker du ser, allt som omger din värld. Är neutralt laddade. Dom är helt meningslösa tills du gör dom meningsfulla.
Alltså är livet helt meningslöst tills du ändrar på det, det finns ingen annan som kan göra det åt dig. Alla emos som sitter hemma och gråter för att det saknar så mycket i livet. Är bara för att hela deras omgivning är neutral och dom inte ger ifrån sig någonting så dom får tillbaka någonting.
Så meningen med livet är helt enkelt det du vill göra det till. Det finns inget rätt, det finns ingenting fel. Allt är bara en skog av val. Som Michael Jacksons musikvideo Billy Jean (tror jag det är iaf). Så börjar allt lysa som han rör vid. Det han gör där, är meningen med livet. Det som gör livet meningsfullt för just dig.

Det är en väldigt stor och knepig fråga det där, men det känns ändå som om jag fått en liten smakbit på att bli "upplyst" som dom kallar det inom buddhismen. Inte för att jag är religös på något sätt. Men jag gillar buddhismen. Dom har ett fint budskap och fina tankar. Att inte skada något annat levande och behandla alla omkring sig som gudar och sig själv som skräp. För det är vad jag ser människan som, skräp. Människor förstör, människor lever sina egna liv efter egen standard och bryr sig inte så mycket om andra. Ett bunt egoister som tänker på sig själva i första hand.

"Rädda världen!" kan det stå i våra löpsedlar. Men hur ska det gå till när vi inte ens kan ta hand om oss själva?
Människan är så egoistisk så vi tror att vi har världen i våra händer. Jag skulle istället säga att världen har oss i sina händer. Människan är så oanpassbar så det finns inte. Vi kan inte leva i ett med naturen. Vi ändrar naturen tills den passar oss istället. Hur smart är det egentligen? Egoism i den formen är ingenting som imponerar mig det minsta.

Och som jag sagt tidigare så tror jag det mesta som vi människor lever i är bara en stor lögn. Media styr våra sinnen dit dom vill att vi ska gå. Egentligen, rent hypotetiskt så kan nyheterna visa en hel drös med hemska bilder. Som inte är sanna, men det är ju nyheter så alla kommer tro på det. Eller hur? Alltså, falska nyheter, en stor gala för att skänka pengar till det hemska du sett på TV. Vipps så kanske alla pengar gick till människorna bakom dådet. Man vet aldrig riktigt. Men sen är jag ganska paranoid av mig också. Det ska man ju inte glömma bort.

Känner själv hur det här inlägget bara har spårat iväg i mina egna tankar men poängen med allt är att allt är meningslöst tills du själv lägger en mening i det.

Svensson, volvo, boende, fru och barn. Jag börjar längta efter det där mer än någonsin. Jag börjar känna mig redo för att ta nästa steg i livet, äntligen. Det börjar bli mindre snack och mer verkstad i huvudet, en vilja som jag aldrig kännt tidigare.

Jag är lite smårädd för att bli vuxen på riktigt, skaffa mig ett liv och inkomst men det börjar vända nu.
Jag vill flytta hemifrån och skaffa flickvän och barn, om man bara kunde bestämma själv hur allt skulle gå till istället för att man måste förlita sig på alla andra människor. Det är ju nästan bara frustrerande att man bara kan påverka och inte bestämma. Men nu börjar det bli dags, genom att göra en grej så kanske nästa kommer av sig själv. Man vet ju aldrig hur saker och ting fungerar. Men det finns fortfarande så många frågor.
Vart ska jag flytta?
Vart ska jag jobba?
Vem kan jag älska, och som samtidigt älskar mig tillbaka?

Jag vet i alla fall efter en del tankar att jag vill flytta in närmre mot staden stockholm men fortfarande bo ute på landet. Men vart finns mitt idealställe där det fortfarande är fint så man inte hamnar mitt i slummen där alla "gangsters" finns?
Vilket jobb skulle jag kunna trivas med varje dag? Jag funderar starkt på att försöka gå i mors fotspår och ta hand om barn, då det faktiskt är rätt underhållande. Tänk att få vara liten igen varje dag på jobbet. Höra barns tankar och försöka leda dom in på rätt väg i livet. Men med min utbildning så kan man väl inte bli annat än arbetslös, speciellt eftersom jag inte slutförde den helt och hållet. Fast jag gick om ett år. Någonstans där tappade jag drivkraften helt och var inte sugen på att göra någonting över huvud taget, inte ens gå upp ur sängen på morgonen. Hela livsglädjen bara försvann som man sedan har fått jobba tillbaka och ansträngt sig för att få tillbaka.

Men kärleken, vart kan man hitta den? Jag har ju mina ideal, och det finns ju folk man skulle vilja ha men som inte finns inom räckhåll. Men jag är ingen storraggare. Har rätt svårt att komma i kontakt med flickor om jag inte får ett par timmars pratstund med flickan i fråga. Jag är inte speciellt snygg, kan vara rätt jävla dryg och har faktiskt rätt lätt för att trycka ner på människor i min omgivning. Även om jag alltid menar väl och bara försöker skoja så går det inte igenom utan tas som en taskig kommentar. Jag har bara min charm att leva på. Det finns så mycket att ändra och göra, men känns som att tiden inte riktigt räcker till utan att allt mest bara blir tomma ord som man säger men största inlevelse, men så fort dom lämnat munnen så känns ogenomförbart. Kanske man ska gå till en psykolog och prata lite och se om man kan lära känna sig själv på en högre nivå än vad jag redan gör. Finna meningen med livet kanske?

Meningen med livet är en väldigt relativ och inviduell sak tycker jag. Ingen har samma mening, allla har olika mål att genomföra. Och framförallt sätt att genomföra dom på. Jag säger alltid att alla människor i grund och botten är densamma. Man kan bli vän med vem som helst, bakgrund, attityd och sånt spelar ingen roll. Alla går att bräcka och få som "bästa kompis". Det handlar bara om att komma innanför skalet så skiljer sig tankar knappt över huvud taget. Bara vägen till målet som är annorlunda.
Men hur tar man tag sitt liv efter att låta det hänga och slänga och bara följt med strömmen dom senaste 20 åren? Hur gör man för att ta första steget? Jag har faktiskt ingen aning. Men en början är ju alltid att försöka slita sig till den förbannade arbetsförmedlingen, som skrämmer mig lite. Hur kan man lägga sin egen karriär i någon annans händer egentligen? Men det kanske är det som kallas ödet? Om nu något sådant skulle existera.

Känner mig rätt ångestfylld över allt. Men nu är det fan dags att ta tag i det här....

Ja det finns värktabletter för allt. Det vet vi ju redan om.
Men nu undrar jag, varför ta dom?
Om du har ont någonstans så ska du knapra i dig piller som en person med 30 års erfarenhet av knark och peta i sig allt det du kommer åt med konstiga namn och innehåll du inte har en aning om vad det är för något. Kemikalier i dess renaste form. Och det stoppar vi i oss utan att tänka oss för minsta lilla.
Om jag får ont någonstans så undrar jag varför jag har ont och hur jag löser det. Inte hur jag ignorerar det. För att peta i dig en tablett är ju inget lösande. Det är ju bara ett sätt att ignorera problemet. Och jag tycker det är det stora felet med människan. Vi är så fasta med målet att vi glömmer vägen dit. Vi gör hellre en fettsugning än att börja träna. Vi tar hellre ett piller för att slippa huvudvärk istället för att reda på varför du har huvudvärk. Du kanske bara har vätskebrist?
Så varför denna konstanta besatthet av piller? Och nu dessutom har våran väl valt framröstade Reinfeldt kommit fram till att vi ska göra vårat samhälle ännu mer amerikaniserat. Den synen förstår jag inte heller riktigt. Vi skiter fullständigt i om det blir bättre eller sämre, bara vi blir amerika. Visst, det är väl fint att vi satsar på att bli en enad värld där allt fungerar lika dant. Men borde vi då inte satsa på att försöka ta dom besta delarna från hela världen istället för att bara fokusera på amerika? Och det här innebär ännu fler piller och ännu mindre vetskap om vad pillerna innehåller. Inte ens personalen kommer ha en ordentlig koll på vad som finns på apoteket längre. Det är då inte bättre om du frågar mig, det är bara amerika.
Visst vill man bli ett ledande land, men det blir man ju inte genom att kopiera. Det handlar om att man ska bli inviduellt bäst i alla grenar. Inte ta det som är störst redan. Vårat Sverige har missat en massor.

Väckarklockan ringde som vanligt, en seg Tobias klev upp ur sängen och slet sig mot badrummet för att ta en snabbdusch för att sedan klä på sig och åka iväg mot skolan. Det är riktigt tungt efter bara en timmes sömn, men jag får skylla mig själv. Det var jag som låg uppe och titta på film och får därför skylla mig själv. Satte mig på bussen, och där ser jag en flicka med underbara former och ett rätt okej ansikte. Kliver av vid stationen och där händer samma sak, och på tåget, och sen på bussen igen. Massor med vackra flickor som sprider sig utöver landet på morgonen, precis som jag. Och det här fick mig att tänka lite.

Borde inte den ultimata stunden på dygnet för att ragga på morgonen? Då du möter alla en kort stund och inga långa möten hinner inträffa. Det är precis lagom för att skapa ett intresse och utbyta nummer, och samtidigt visar alla personer sina rätta jag. Man orkar inte spela teater på morgonen, man orkar inte vara extra trevlig. Man är sitt odrägligaste trötta jag. Och finner man en tjej som man gillar när hon är på det humöret. Whats not to like? Då vet du dealen och behöver inte oroa dig över att bli utsatt för ett styckmord när du minst anar det. Och sen kan efter det kan man ses senare på dagen för att träffa det trevliga "jaget".

Så det borde ju vara det vettigaste att göra :)