tobsson

Svensson, volvo, boende, fru och barn. Jag börjar längta efter det där mer än någonsin. Jag börjar känna mig redo för att ta nästa steg i livet, äntligen. Det börjar bli mindre snack och mer verkstad i huvudet, en vilja som jag aldrig kännt tidigare.

Jag är lite smårädd för att bli vuxen på riktigt, skaffa mig ett liv och inkomst men det börjar vända nu.
Jag vill flytta hemifrån och skaffa flickvän och barn, om man bara kunde bestämma själv hur allt skulle gå till istället för att man måste förlita sig på alla andra människor. Det är ju nästan bara frustrerande att man bara kan påverka och inte bestämma. Men nu börjar det bli dags, genom att göra en grej så kanske nästa kommer av sig själv. Man vet ju aldrig hur saker och ting fungerar. Men det finns fortfarande så många frågor.
Vart ska jag flytta?
Vart ska jag jobba?
Vem kan jag älska, och som samtidigt älskar mig tillbaka?

Jag vet i alla fall efter en del tankar att jag vill flytta in närmre mot staden stockholm men fortfarande bo ute på landet. Men vart finns mitt idealställe där det fortfarande är fint så man inte hamnar mitt i slummen där alla "gangsters" finns?
Vilket jobb skulle jag kunna trivas med varje dag? Jag funderar starkt på att försöka gå i mors fotspår och ta hand om barn, då det faktiskt är rätt underhållande. Tänk att få vara liten igen varje dag på jobbet. Höra barns tankar och försöka leda dom in på rätt väg i livet. Men med min utbildning så kan man väl inte bli annat än arbetslös, speciellt eftersom jag inte slutförde den helt och hållet. Fast jag gick om ett år. Någonstans där tappade jag drivkraften helt och var inte sugen på att göra någonting över huvud taget, inte ens gå upp ur sängen på morgonen. Hela livsglädjen bara försvann som man sedan har fått jobba tillbaka och ansträngt sig för att få tillbaka.

Men kärleken, vart kan man hitta den? Jag har ju mina ideal, och det finns ju folk man skulle vilja ha men som inte finns inom räckhåll. Men jag är ingen storraggare. Har rätt svårt att komma i kontakt med flickor om jag inte får ett par timmars pratstund med flickan i fråga. Jag är inte speciellt snygg, kan vara rätt jävla dryg och har faktiskt rätt lätt för att trycka ner på människor i min omgivning. Även om jag alltid menar väl och bara försöker skoja så går det inte igenom utan tas som en taskig kommentar. Jag har bara min charm att leva på. Det finns så mycket att ändra och göra, men känns som att tiden inte riktigt räcker till utan att allt mest bara blir tomma ord som man säger men största inlevelse, men så fort dom lämnat munnen så känns ogenomförbart. Kanske man ska gå till en psykolog och prata lite och se om man kan lära känna sig själv på en högre nivå än vad jag redan gör. Finna meningen med livet kanske?

Meningen med livet är en väldigt relativ och inviduell sak tycker jag. Ingen har samma mening, allla har olika mål att genomföra. Och framförallt sätt att genomföra dom på. Jag säger alltid att alla människor i grund och botten är densamma. Man kan bli vän med vem som helst, bakgrund, attityd och sånt spelar ingen roll. Alla går att bräcka och få som "bästa kompis". Det handlar bara om att komma innanför skalet så skiljer sig tankar knappt över huvud taget. Bara vägen till målet som är annorlunda.
Men hur tar man tag sitt liv efter att låta det hänga och slänga och bara följt med strömmen dom senaste 20 åren? Hur gör man för att ta första steget? Jag har faktiskt ingen aning. Men en början är ju alltid att försöka slita sig till den förbannade arbetsförmedlingen, som skrämmer mig lite. Hur kan man lägga sin egen karriär i någon annans händer egentligen? Men det kanske är det som kallas ödet? Om nu något sådant skulle existera.

Känner mig rätt ångestfylld över allt. Men nu är det fan dags att ta tag i det här....