Sytråd
Jag är en helt vanlig kille. Jag har inga starka intressen utöver musik, psykologi och filosofi, men är inte det minsta insatt i ämnena. Jag kan lite ströinformation om allt och ingenting, men har ingen helhetsuppfattning om något.
Jag är otroligt smidig när det gäller att skydda mig själv. Jag kommer ihåg när jag var liten och fantiserade upp hur allt dåligt som hände bara rann av mig som vatten. Problemet här är bara att jag efter ett tag var oavbrutet blöt. Det var mycket skit som hände i uppväxten ändå.
Dagis, jag gick obemärkt hela tiden. Jag visste knappt vad människorna jag var där med hette. Jag försökte vara med och leka ganska ofta utomhus på en båt, det var där dom "coola" barnen lekte, och jag ville vara en av dom. Jag lärde mig till och med att klättra upp på taket på båten där bara ett fåtal lyckades komma upp. Tyvärr gav inte det här någon uppmärksamhet eftersom 3 stycken av dom häftigaste redan hade lyckats, den fjärde bryr sig ingen om. Precis som på en prispall.
Dagiset tog slut och förskolan började. Jag passade inte in alls längre, jag kunde inte förstå varför dom andra inte ville vara med mig. Redan då, nu när jag tänker tillbaka på det, märker man vilka typer av människor det skulle bli av alla. Killarna satt och ritade häftiga saker som bilar, motorsågar och ibland även blod. Tjejerna tyckte det var äckligt med ett visst intresse. Jag förstod inte varför dom ritade sådant, bilar var ointressant och jag kände ju mig glad, så jag ritade regnbågar över kullar med ett litet hus på med hjärtan som rök. Och inte på ett gaysätt, jag var bara fylld av kärlek till hela världen och villa visa det för alla.
Under dagistiden började jag luska om sex, vet inte varför, men det var någon gång jag hoppade upp på massor av kuddar och gjorde någon juckreflex. Det här var inte lika populärt som motorsågar och bilar hos tjejerna, och jag skämdes, så otroligt mycket. Det gjorde mig rädd och fick mig att insé hur lätt det är att bli bortstött om man gör för mycket fel.
Senare på lågstadiet så frågade tjejer chans på mig om och om igen. Jag ville ha en tjej, men så fort jag svarade ja så skrattade dom åt mig och sa att dom bara skojade. Men sedan fanns ju även lyckan, då mamma var dagmamma. Cartoon Network var på TVn och jag satt bredvid en av tjejerna, som mamma tog hand om på vardagarna, hemma i soffan. Vi tittade varandra i ögonen och pussade varandra, bara så där. Det var den bästa känsla jag kännt i mitt liv, just då i alla fall. Men det hände aldrig igen, hon ville inte.
Vart jag än vände mig kände jag aldrig någon ordentlig tillit, jag gick nästan alltid ensam. Även om jag gick bredvid någon, så var det sällan att jag inte kände mig ensam. Jag ville bara ha en liten gnutta uppmärksamhet, som aldrig kom. Bollen blev aldrig passad till mig på fotbollsplan. Jag var inte ens någon man brydde sig om under snöbollskrig. Blev även alltid vald sist på gympan, inte för att jag var speciellt dålig på någonting, det var bara ingen som såg mig eller brydde sig.
Eftersom mitt efternamn börjar på Ö blev jag alltid indelad sist i allt som hade med skolan att göra. Jag önskade så himla mycket att jag kunde fått heta något på A istället, så att jag naturligt skulle hamna längre upp. Min lärare försökte lösa det här ett par gånger genom att säga "nu börjar vi från botten så Tobias får komma först den här gången". Han tittade på mig med ett leende som bara kändes elakt, som om han hånade mig för att jag låg sist på namnlistan. Uppmärksamheten jag fick då var ingen jag tyckte om, fick känslan av att alla tittade på mig som om jag var dum i huvudet.
Men trotts det så gillade jag även den läraren, han brukade läsa för oss och det var helt magiskt tyckte jag. Det satte mig i en fantasivärld och vi fick ritblock som vi kunde rita i medan han läste. Det var den bästa stunden på dagen för då kunde jag bara försvinna in i historien och rita precis vad jag ville samtidigt. Dom 3 häftiga killarna från dagis gick i samma klass som mig och fortsatte på samma spår i deras teckningar. Den positiva uppmärksamhten dom fick för det dom ritade var något jag också ville ha, så jag försökte göra samma sak. Jag var inte lika bra på det, då jag inte hade intresset för det egentligen, och responsen fanns aldrig.
När jag blev lite äldre och började mellanstadiet så slutade jag spela fotboll. Jag hade en kompis, jag ville hellre vara med honom istället för att spela fotboll, där jag inte kände mig accepterad. Jag fick spela back och bollen kom aldrig ens i närheten av min yta som jag hade på träningar, så när det väl blev dags för match så stod jag mest. Jag var van vid att bollen aldrig skulle komma till mig. Plötsligt blev det skillnad en dag, jag agerade då bollen kom in på mitt område och jag lyckades ta den. Stoltheten bara växte inom mig, jag gjorde något bra, folk såg och jag kände bekräftelse! Men jag blev så uppslukad av det, och hade dessutom ingen riktig koll på vad jag skulle göra då det här aldrig hänt tidigare och blev förvirrad. Sprang med bollen, ensam, mot eget mål. Det går säkert att räkna ut vad som hände sen om jag säger att, åter igen, jag fick åter igen känna på vad skam är för något.
Att jag slutade med fotbollen ledde till att jag började bli överviktig. Det är aldrig lätt att vara överviktig bland barn, speciellt inte när man är barn själv. Östh-bröst blev ett smeknamn som började bli populärt om man ville ropa på mig. Sen var det ju även den gången då jag blev jagad runt skolgården utan anledning för att sedan få äta gräs och höra folk skrika "ko", "gris" och liknande.
Under all den här tiden fanns säkert mamma och pappa där för mig, om jag hade sagt något. Det kom någon gång då och då "hur var det i skolan idag?", jag blånekade. "Jorå, det var bra". Det var, och har sen dess, alltid varit svaret jag gett på den frågan. Jag slutade öppna upp mig helt, för att jag var rädd att om jag berättade hur andra behandlade mig så skulle dom göra samma sak. Och efter ett tag så tröttna folk på att reta mig då jag började driva om mig själv och att jag var lite större än alla andra. Jag gillade aldrig skämten jag sa, det gjorde ont att säga dom, men jag visste inte vad annars jag skulle göra för att få dom att sluta. If you can't fight them, join them.
Men jag hade fortfarande min enda vän, ett litet tag till... han flyttade. Utan vänner var det dags att börja högstadiet. Visserligen tror jag inte någon gillade högstadiet, men jag kan ju säga att jag hade det inte alltför lätt. Första dagen klev jag in genom dörrarna, jag visste inte vad som väntade. Då såg jag en tjej från min gamla klass som jag kände igen direkt, och jag tyckte det var skönt med ett bekant ansikte. "Tobbe, säg något!" skrek hon ner för trappan. "Vadå? Vad är det jag ska säga? Varför?" var det jag gav som svar. Hon skrattade fram meningen "va? har inte du kommit i målbrottet än?". Jag svarade inte, jag blev bara tyst och försökte hitta till klassrummet jag skulle till.
Sen första veckan eller något trodde hela min klass att jag var bög, vet inte varför. Visst, såhär på senare år är man väl rätt kramgo vid hälsningar och sådär, men så var jag ju inte då. Det blev ganska snabbt en total utfrysning. Räddningen var ungdomsgården. Där träffade jag en av mina bättre vänner, genom att han fick smaka på min marabou mjölkchocklad som jag hade köpt, vid ett air-hockeybord som stod mer eller mindre gömt i ett litet rum längst in i lokalen. Får väl lägga till att vi fortfarande är vänner för att lätta upp stämmningen lite. Han gick tyvärr en klass över mig i fel bokstav, så vi hade ingenting gemensamt med den klassen så vi kunde umgås mer än efter skolan mer eller mindre. Det var ganska tråkigt, då jag gick själv hela tiden blev jag ett lätt byte för niorna. Det var ett av gängen i högsta klass som tyckte om mig, som slagpåse. Jag har aldrig velat skada någon, kan inte ens säga att jag helhjärtat hatat någon, någonsin, så att slå tillbaka fanns inte på kartan. Dessutom hade jag ju lärt mig sen tidigare att om man bara är tyst så försvinner det efter ett tag. Så var dock inte fallet nu. En gång i veckan i alla fall hände det att någon knuffade in mig i väggen, fällde mig i korridoren eller utanför matsalen. Värst var det dock när dom kom fler än 2. Då visste man vad det var för någonting som väntade. Dom tog tag i mig mitt i skolan, lärare såg, elever såg, ingen gjorde något. Dom bar ut mig i skogen precis utanför skolan medan jag sa "lägg av" och försökte slita mig ur greppen. Slagen började komma i magen, ryggen och på armarna tills jag vek mig mer eller mindre. Tårarna rann inte ens lägre, jag var så van från tidigare år. Så där såg min vardag ut.
Jag klarade inte av högstadiet speciellt bra, för att jag inte mådde bra av att gå i skolan. Dock var en av mobbarna lite snällare än dom andra, så han fick dom att sluta till slut då han började fatta att det dom gjorde var någonting som jag inte tyckte var speciellt roligt. Även om han slog mig ganska regelbundet så såg jag honom som en vän från den dagen. Han slog mig en hel del efter det också, men inte på samma sätt. Jag kände konstigt nog någon form av acceptans. Han har dock slutat med det helt nu och har räddat mig en del gånger efter det, och även gett mig ett ordentligt förlåt. Han är också en av mina vänner idag.
Åttan blev lugnare, jag började prata med människor i skolan och i klassen och blev mer och mer accepterad. Även om majoriteten höll avstånd. Men många njöt av mina påhopp på mig själv i form av skämt och skrattade åt dom ibland, det kändes skönt. Plötsligt en dag, så slutade dom skratta. Jag hade gjort samma sak så länge så dom tröttnade. Jag har inte kontakt med någon från min gamla skola utom dom 2 ovannämnda.
Gymnasiet, vad vill jag bli? Jag gillade att sitta hemma och spela om dagarna, eftersom jag inte direkt hade några vänner att vara med på fritiden. Någon datorlinje, med låga poäng eftersom jag inte klarade skolan så bra. Jag kom in och började där.
Även om jag gillade alla från den klassen kände jag mig alltid missanpassad. Det var ingen som förstod mig eller någon av dom som jag egentligen kunde prata med. Det var en klass fylld med mobbare, och jag försökte bara gömma mig för att dom inte skulle inse att jag är ett lätt byte, så historien skulle återupprepa sig. Jag fick en vän i klassen efter många om och men i alla fall. Inte någon som kände mig helt och fullt, men någon jag kunde skämta och umgås med. Vi umgås inte längre.
Här fick jag min första flickvän. Lyckan över att ha henne var i klass med pussen jag fick av dagbarnet vi hade hemma. Det var total acceptans och underbart. Efter att vi hade setts ett tag så upptäckte jag att vi inte pratade lika mycket som vi gjorde i början. Paniken och ångesten började växa i mig, tänk om hon tröttnat på mig, tänk om hon lurat mig, tänk om hon hittat någon som är bättre. På ren rutin blev min lösning på problemet, att vara tyst. Jag var för rädd att hon skulle lämna mig, vilket hon gjorde. Vi hade en del sex efteråt, och jag hoppades att vi skulle bli tillsammans igen. Någon vecka efter att vi hade sex sista gången skaffade hon pojkvän. Jag var helt förkrossad och visste inte vart jag skulle ta vägen, självmordstankarna började skapas, i snabbspolningsformat.
Jag stod på bron, jag tittade ut och tänkte hoppa, jag klarade aldrig av det, uppenbarligen. Bilden av mammas tårar var inte något jag kunde hantera, hon har alltid funnits där för mig även om jag inte släppt in henne hela vägen. Det finns ingen som har försvarat och hjälpt mig så mycket genom alla år som min mamma, och jag älskar henne för det. Jag kunde helt enkelt inte göra så emot varken henne, pappa eller mina småsyskon. Hade inte dom funnits hade jag nog antagligen inte levt längre. Ska även tillägga att jag pratar med henne fortfarande ibland, men alla känslor är döda. Det är mer bara gammalt hat som kommer i form av sarkasm som fortfarande kommer.
Ätstörningar började och jag rasade i vikt mer eller mindre. Men det tog slut, till slut. Ett år senare träffade jag en ny flicka som jag blev tillsammans med. Hon var inte min typ fullt ut, men jag var så rädd för att vara ensam och jag tyckte ju om henne ganska mycket, bara inte lika mycket som föregående. Detta slutade med att hon, om jag minns rätt, 3 dagar efter vi gjort slut ändrade status på facebook till i ett förhållande med en annan kille. Jag hade aldrig kännt mig så värdelös. Om tjejen som jag är med fast jag inte älskar henne fullt ut inte ens bryr sig det minsta om mig, vem ska göra det då?
Nästa tjej som jag föll för, ett KK, hade vi bestämt från början, och med vi menar jag hon, att inga känslor skulle blandas in. Men vi blev goda vänner och började umgås ganska regelbundet utöver sexet också. En gång när vi låg i sängen och pratade med varandra så pratade vi om namn på barn och vad våra, enskilda, egna barn skulle heta. Vi hade tänkt på samma namn till en tjej, jag såg det som ett tecken. Känslorna var oundvikliga nu, det kändes som om det var menat. Jag berättade ingenting om mina känslor och allt gick bra. Sen kom dagen jag inte kunde hålla mig längre, jag berättade. Hon försvann, och skaffade en annan pojkvän fast hon sagt till mig att hon verkligen inte vill ha ett förhållande. Det skulle inte vara något personligt emot mig, hon ville bara inte. Men uppenbarligen så ljög hon mig rakt upp i ansiktet, jag var helt enkelt bara inte värd henne. Även fast jag hela tiden tyckte att hon kändes lite billig, så var jag inte värd henne. Jag såg mig själv som jordens största avskum.
I högstadiet så lärde jag känna lite folk från andra skolor genom en i klassen. Två av dom umgås jag fortfarande med. En av dom hade "en tjej på G", som tydligen inte var helt sant, inte enligt henne i alla fall. Hur som helst, jag träffade henne tillsammans med min kompis en gång och bara sa lite kommentarer om vad dom pratade om och hon började skratta. Vet inte om det var för att jag gjorde henne nervös eller om hon faktiskt tyckte att jag var roligt just då. Men jag la inte märke till henne speciellt mycket då, hon var ju out of my limits så att säga då min vän var ganska intresserad utav henne. Ska även tillägga att gänget jag hamnade i tillsammans med min marabou-kompis från högstadiet var hon delaktig i ett tag då hon var tillsammans med en i gänget. Jag minns henne bara under kraftigt tänkande och hög koncentration på att försöka minnas henne från den tiden.
Det var en tråkig dag, jag hade ingenting att göra och hade börjat hänga ganska mycket med min kusins ex, inte för att jag var intresserad av henne, utan hon var en bra vän. Hon var påväg till en klubb när jag ringde och tvingade mig mer eller mindre att komma dit. Jag letade mig dit och träffade på denna flicka igen som min kompis var intresserad av, "är **** här?" frågade hon. Kunde inte säga annat än nej då han inte var där och jag kom inte på något annat att säga. Plötsligt försvann mitt sällskap och jag gick ut för att börja leta efter dom då jag inte hittade dom inne, från höger så hör jag hur någon springer och ropar på mig. En häftig kram kommer, det var hon igen. Hon var rädd och ensam, så jag tog armen om henne så hon skulle känna sig lugn medan vi gick och letade efter dom andra tillsammans istället.
Efter det här upptäckte jag att hon gick på samma skola som mig, så det föll bara naturligt att vi kunde träffas någon gång. Och så blev det, min 3e flickvän. Tråkigt nog upprepar sig historien om flickvän nummer 1. Jag älskade henne mer än alla andra människor utanför min egen kärnfamilj, hon var underbar på alla sätt och vis och vi passade som ett pussel med bara två bitar. Men, jag blev tystare och tystare. Mina brister på intressen började avta att prata om och till slut hade jag inte mycket mer att säga. Jag blev rädd, paniken och ångesten kröp sig på så fort jag blev tyst, och blev jag tyst, sa jag ingenting sen, ångesten hade tagit över tänkandet. Till skillnad från första förhållandet jag hade, så finns det 1 000 av glada minnen som jag snabbt kan återkoppla i huvudet och minnas som om det fortfarande hände. Det tog slut nyligen, och så fort jag är någonstans där ingen ser mig, rinner tårarna och jag vet inte vad jag ska göra. Jag vill en sak och sen är det en sak jag inte vill. Jag vill inte vara ensam, och jag vill bara vara med henne. Varför ska rädslan för något få det att inträffa?
Jag har hoppat över MASSOR, men här är en del av mitt liv, skrivet av mig själv, för mig själv. Läser någon det här, ja, gör det då. Men det är inte för dig jag skriver. Jag vill bara få en överblick till varför jag är som jag är och kunna återgå till det precis när jag vill, hur jag vill.
Jag är otroligt smidig när det gäller att skydda mig själv. Jag kommer ihåg när jag var liten och fantiserade upp hur allt dåligt som hände bara rann av mig som vatten. Problemet här är bara att jag efter ett tag var oavbrutet blöt. Det var mycket skit som hände i uppväxten ändå.
Dagis, jag gick obemärkt hela tiden. Jag visste knappt vad människorna jag var där med hette. Jag försökte vara med och leka ganska ofta utomhus på en båt, det var där dom "coola" barnen lekte, och jag ville vara en av dom. Jag lärde mig till och med att klättra upp på taket på båten där bara ett fåtal lyckades komma upp. Tyvärr gav inte det här någon uppmärksamhet eftersom 3 stycken av dom häftigaste redan hade lyckats, den fjärde bryr sig ingen om. Precis som på en prispall.
Dagiset tog slut och förskolan började. Jag passade inte in alls längre, jag kunde inte förstå varför dom andra inte ville vara med mig. Redan då, nu när jag tänker tillbaka på det, märker man vilka typer av människor det skulle bli av alla. Killarna satt och ritade häftiga saker som bilar, motorsågar och ibland även blod. Tjejerna tyckte det var äckligt med ett visst intresse. Jag förstod inte varför dom ritade sådant, bilar var ointressant och jag kände ju mig glad, så jag ritade regnbågar över kullar med ett litet hus på med hjärtan som rök. Och inte på ett gaysätt, jag var bara fylld av kärlek till hela världen och villa visa det för alla.
Under dagistiden började jag luska om sex, vet inte varför, men det var någon gång jag hoppade upp på massor av kuddar och gjorde någon juckreflex. Det här var inte lika populärt som motorsågar och bilar hos tjejerna, och jag skämdes, så otroligt mycket. Det gjorde mig rädd och fick mig att insé hur lätt det är att bli bortstött om man gör för mycket fel.
Senare på lågstadiet så frågade tjejer chans på mig om och om igen. Jag ville ha en tjej, men så fort jag svarade ja så skrattade dom åt mig och sa att dom bara skojade. Men sedan fanns ju även lyckan, då mamma var dagmamma. Cartoon Network var på TVn och jag satt bredvid en av tjejerna, som mamma tog hand om på vardagarna, hemma i soffan. Vi tittade varandra i ögonen och pussade varandra, bara så där. Det var den bästa känsla jag kännt i mitt liv, just då i alla fall. Men det hände aldrig igen, hon ville inte.
Vart jag än vände mig kände jag aldrig någon ordentlig tillit, jag gick nästan alltid ensam. Även om jag gick bredvid någon, så var det sällan att jag inte kände mig ensam. Jag ville bara ha en liten gnutta uppmärksamhet, som aldrig kom. Bollen blev aldrig passad till mig på fotbollsplan. Jag var inte ens någon man brydde sig om under snöbollskrig. Blev även alltid vald sist på gympan, inte för att jag var speciellt dålig på någonting, det var bara ingen som såg mig eller brydde sig.
Eftersom mitt efternamn börjar på Ö blev jag alltid indelad sist i allt som hade med skolan att göra. Jag önskade så himla mycket att jag kunde fått heta något på A istället, så att jag naturligt skulle hamna längre upp. Min lärare försökte lösa det här ett par gånger genom att säga "nu börjar vi från botten så Tobias får komma först den här gången". Han tittade på mig med ett leende som bara kändes elakt, som om han hånade mig för att jag låg sist på namnlistan. Uppmärksamheten jag fick då var ingen jag tyckte om, fick känslan av att alla tittade på mig som om jag var dum i huvudet.
Men trotts det så gillade jag även den läraren, han brukade läsa för oss och det var helt magiskt tyckte jag. Det satte mig i en fantasivärld och vi fick ritblock som vi kunde rita i medan han läste. Det var den bästa stunden på dagen för då kunde jag bara försvinna in i historien och rita precis vad jag ville samtidigt. Dom 3 häftiga killarna från dagis gick i samma klass som mig och fortsatte på samma spår i deras teckningar. Den positiva uppmärksamhten dom fick för det dom ritade var något jag också ville ha, så jag försökte göra samma sak. Jag var inte lika bra på det, då jag inte hade intresset för det egentligen, och responsen fanns aldrig.
När jag blev lite äldre och började mellanstadiet så slutade jag spela fotboll. Jag hade en kompis, jag ville hellre vara med honom istället för att spela fotboll, där jag inte kände mig accepterad. Jag fick spela back och bollen kom aldrig ens i närheten av min yta som jag hade på träningar, så när det väl blev dags för match så stod jag mest. Jag var van vid att bollen aldrig skulle komma till mig. Plötsligt blev det skillnad en dag, jag agerade då bollen kom in på mitt område och jag lyckades ta den. Stoltheten bara växte inom mig, jag gjorde något bra, folk såg och jag kände bekräftelse! Men jag blev så uppslukad av det, och hade dessutom ingen riktig koll på vad jag skulle göra då det här aldrig hänt tidigare och blev förvirrad. Sprang med bollen, ensam, mot eget mål. Det går säkert att räkna ut vad som hände sen om jag säger att, åter igen, jag fick åter igen känna på vad skam är för något.
Att jag slutade med fotbollen ledde till att jag började bli överviktig. Det är aldrig lätt att vara överviktig bland barn, speciellt inte när man är barn själv. Östh-bröst blev ett smeknamn som började bli populärt om man ville ropa på mig. Sen var det ju även den gången då jag blev jagad runt skolgården utan anledning för att sedan få äta gräs och höra folk skrika "ko", "gris" och liknande.
Under all den här tiden fanns säkert mamma och pappa där för mig, om jag hade sagt något. Det kom någon gång då och då "hur var det i skolan idag?", jag blånekade. "Jorå, det var bra". Det var, och har sen dess, alltid varit svaret jag gett på den frågan. Jag slutade öppna upp mig helt, för att jag var rädd att om jag berättade hur andra behandlade mig så skulle dom göra samma sak. Och efter ett tag så tröttna folk på att reta mig då jag började driva om mig själv och att jag var lite större än alla andra. Jag gillade aldrig skämten jag sa, det gjorde ont att säga dom, men jag visste inte vad annars jag skulle göra för att få dom att sluta. If you can't fight them, join them.
Men jag hade fortfarande min enda vän, ett litet tag till... han flyttade. Utan vänner var det dags att börja högstadiet. Visserligen tror jag inte någon gillade högstadiet, men jag kan ju säga att jag hade det inte alltför lätt. Första dagen klev jag in genom dörrarna, jag visste inte vad som väntade. Då såg jag en tjej från min gamla klass som jag kände igen direkt, och jag tyckte det var skönt med ett bekant ansikte. "Tobbe, säg något!" skrek hon ner för trappan. "Vadå? Vad är det jag ska säga? Varför?" var det jag gav som svar. Hon skrattade fram meningen "va? har inte du kommit i målbrottet än?". Jag svarade inte, jag blev bara tyst och försökte hitta till klassrummet jag skulle till.
Sen första veckan eller något trodde hela min klass att jag var bög, vet inte varför. Visst, såhär på senare år är man väl rätt kramgo vid hälsningar och sådär, men så var jag ju inte då. Det blev ganska snabbt en total utfrysning. Räddningen var ungdomsgården. Där träffade jag en av mina bättre vänner, genom att han fick smaka på min marabou mjölkchocklad som jag hade köpt, vid ett air-hockeybord som stod mer eller mindre gömt i ett litet rum längst in i lokalen. Får väl lägga till att vi fortfarande är vänner för att lätta upp stämmningen lite. Han gick tyvärr en klass över mig i fel bokstav, så vi hade ingenting gemensamt med den klassen så vi kunde umgås mer än efter skolan mer eller mindre. Det var ganska tråkigt, då jag gick själv hela tiden blev jag ett lätt byte för niorna. Det var ett av gängen i högsta klass som tyckte om mig, som slagpåse. Jag har aldrig velat skada någon, kan inte ens säga att jag helhjärtat hatat någon, någonsin, så att slå tillbaka fanns inte på kartan. Dessutom hade jag ju lärt mig sen tidigare att om man bara är tyst så försvinner det efter ett tag. Så var dock inte fallet nu. En gång i veckan i alla fall hände det att någon knuffade in mig i väggen, fällde mig i korridoren eller utanför matsalen. Värst var det dock när dom kom fler än 2. Då visste man vad det var för någonting som väntade. Dom tog tag i mig mitt i skolan, lärare såg, elever såg, ingen gjorde något. Dom bar ut mig i skogen precis utanför skolan medan jag sa "lägg av" och försökte slita mig ur greppen. Slagen började komma i magen, ryggen och på armarna tills jag vek mig mer eller mindre. Tårarna rann inte ens lägre, jag var så van från tidigare år. Så där såg min vardag ut.
Jag klarade inte av högstadiet speciellt bra, för att jag inte mådde bra av att gå i skolan. Dock var en av mobbarna lite snällare än dom andra, så han fick dom att sluta till slut då han började fatta att det dom gjorde var någonting som jag inte tyckte var speciellt roligt. Även om han slog mig ganska regelbundet så såg jag honom som en vän från den dagen. Han slog mig en hel del efter det också, men inte på samma sätt. Jag kände konstigt nog någon form av acceptans. Han har dock slutat med det helt nu och har räddat mig en del gånger efter det, och även gett mig ett ordentligt förlåt. Han är också en av mina vänner idag.
Åttan blev lugnare, jag började prata med människor i skolan och i klassen och blev mer och mer accepterad. Även om majoriteten höll avstånd. Men många njöt av mina påhopp på mig själv i form av skämt och skrattade åt dom ibland, det kändes skönt. Plötsligt en dag, så slutade dom skratta. Jag hade gjort samma sak så länge så dom tröttnade. Jag har inte kontakt med någon från min gamla skola utom dom 2 ovannämnda.
Gymnasiet, vad vill jag bli? Jag gillade att sitta hemma och spela om dagarna, eftersom jag inte direkt hade några vänner att vara med på fritiden. Någon datorlinje, med låga poäng eftersom jag inte klarade skolan så bra. Jag kom in och började där.
Även om jag gillade alla från den klassen kände jag mig alltid missanpassad. Det var ingen som förstod mig eller någon av dom som jag egentligen kunde prata med. Det var en klass fylld med mobbare, och jag försökte bara gömma mig för att dom inte skulle inse att jag är ett lätt byte, så historien skulle återupprepa sig. Jag fick en vän i klassen efter många om och men i alla fall. Inte någon som kände mig helt och fullt, men någon jag kunde skämta och umgås med. Vi umgås inte längre.
Här fick jag min första flickvän. Lyckan över att ha henne var i klass med pussen jag fick av dagbarnet vi hade hemma. Det var total acceptans och underbart. Efter att vi hade setts ett tag så upptäckte jag att vi inte pratade lika mycket som vi gjorde i början. Paniken och ångesten började växa i mig, tänk om hon tröttnat på mig, tänk om hon lurat mig, tänk om hon hittat någon som är bättre. På ren rutin blev min lösning på problemet, att vara tyst. Jag var för rädd att hon skulle lämna mig, vilket hon gjorde. Vi hade en del sex efteråt, och jag hoppades att vi skulle bli tillsammans igen. Någon vecka efter att vi hade sex sista gången skaffade hon pojkvän. Jag var helt förkrossad och visste inte vart jag skulle ta vägen, självmordstankarna började skapas, i snabbspolningsformat.
Jag stod på bron, jag tittade ut och tänkte hoppa, jag klarade aldrig av det, uppenbarligen. Bilden av mammas tårar var inte något jag kunde hantera, hon har alltid funnits där för mig även om jag inte släppt in henne hela vägen. Det finns ingen som har försvarat och hjälpt mig så mycket genom alla år som min mamma, och jag älskar henne för det. Jag kunde helt enkelt inte göra så emot varken henne, pappa eller mina småsyskon. Hade inte dom funnits hade jag nog antagligen inte levt längre. Ska även tillägga att jag pratar med henne fortfarande ibland, men alla känslor är döda. Det är mer bara gammalt hat som kommer i form av sarkasm som fortfarande kommer.
Ätstörningar började och jag rasade i vikt mer eller mindre. Men det tog slut, till slut. Ett år senare träffade jag en ny flicka som jag blev tillsammans med. Hon var inte min typ fullt ut, men jag var så rädd för att vara ensam och jag tyckte ju om henne ganska mycket, bara inte lika mycket som föregående. Detta slutade med att hon, om jag minns rätt, 3 dagar efter vi gjort slut ändrade status på facebook till i ett förhållande med en annan kille. Jag hade aldrig kännt mig så värdelös. Om tjejen som jag är med fast jag inte älskar henne fullt ut inte ens bryr sig det minsta om mig, vem ska göra det då?
Nästa tjej som jag föll för, ett KK, hade vi bestämt från början, och med vi menar jag hon, att inga känslor skulle blandas in. Men vi blev goda vänner och började umgås ganska regelbundet utöver sexet också. En gång när vi låg i sängen och pratade med varandra så pratade vi om namn på barn och vad våra, enskilda, egna barn skulle heta. Vi hade tänkt på samma namn till en tjej, jag såg det som ett tecken. Känslorna var oundvikliga nu, det kändes som om det var menat. Jag berättade ingenting om mina känslor och allt gick bra. Sen kom dagen jag inte kunde hålla mig längre, jag berättade. Hon försvann, och skaffade en annan pojkvän fast hon sagt till mig att hon verkligen inte vill ha ett förhållande. Det skulle inte vara något personligt emot mig, hon ville bara inte. Men uppenbarligen så ljög hon mig rakt upp i ansiktet, jag var helt enkelt bara inte värd henne. Även fast jag hela tiden tyckte att hon kändes lite billig, så var jag inte värd henne. Jag såg mig själv som jordens största avskum.
I högstadiet så lärde jag känna lite folk från andra skolor genom en i klassen. Två av dom umgås jag fortfarande med. En av dom hade "en tjej på G", som tydligen inte var helt sant, inte enligt henne i alla fall. Hur som helst, jag träffade henne tillsammans med min kompis en gång och bara sa lite kommentarer om vad dom pratade om och hon började skratta. Vet inte om det var för att jag gjorde henne nervös eller om hon faktiskt tyckte att jag var roligt just då. Men jag la inte märke till henne speciellt mycket då, hon var ju out of my limits så att säga då min vän var ganska intresserad utav henne. Ska även tillägga att gänget jag hamnade i tillsammans med min marabou-kompis från högstadiet var hon delaktig i ett tag då hon var tillsammans med en i gänget. Jag minns henne bara under kraftigt tänkande och hög koncentration på att försöka minnas henne från den tiden.
Det var en tråkig dag, jag hade ingenting att göra och hade börjat hänga ganska mycket med min kusins ex, inte för att jag var intresserad av henne, utan hon var en bra vän. Hon var påväg till en klubb när jag ringde och tvingade mig mer eller mindre att komma dit. Jag letade mig dit och träffade på denna flicka igen som min kompis var intresserad av, "är **** här?" frågade hon. Kunde inte säga annat än nej då han inte var där och jag kom inte på något annat att säga. Plötsligt försvann mitt sällskap och jag gick ut för att börja leta efter dom då jag inte hittade dom inne, från höger så hör jag hur någon springer och ropar på mig. En häftig kram kommer, det var hon igen. Hon var rädd och ensam, så jag tog armen om henne så hon skulle känna sig lugn medan vi gick och letade efter dom andra tillsammans istället.
Efter det här upptäckte jag att hon gick på samma skola som mig, så det föll bara naturligt att vi kunde träffas någon gång. Och så blev det, min 3e flickvän. Tråkigt nog upprepar sig historien om flickvän nummer 1. Jag älskade henne mer än alla andra människor utanför min egen kärnfamilj, hon var underbar på alla sätt och vis och vi passade som ett pussel med bara två bitar. Men, jag blev tystare och tystare. Mina brister på intressen började avta att prata om och till slut hade jag inte mycket mer att säga. Jag blev rädd, paniken och ångesten kröp sig på så fort jag blev tyst, och blev jag tyst, sa jag ingenting sen, ångesten hade tagit över tänkandet. Till skillnad från första förhållandet jag hade, så finns det 1 000 av glada minnen som jag snabbt kan återkoppla i huvudet och minnas som om det fortfarande hände. Det tog slut nyligen, och så fort jag är någonstans där ingen ser mig, rinner tårarna och jag vet inte vad jag ska göra. Jag vill en sak och sen är det en sak jag inte vill. Jag vill inte vara ensam, och jag vill bara vara med henne. Varför ska rädslan för något få det att inträffa?
Jag har hoppat över MASSOR, men här är en del av mitt liv, skrivet av mig själv, för mig själv. Läser någon det här, ja, gör det då. Men det är inte för dig jag skriver. Jag vill bara få en överblick till varför jag är som jag är och kunna återgå till det precis när jag vill, hur jag vill.
Kommentarer
Trackback
