tobsson

Det tråkiga med drömmar är att det bara är små fragment, iaf för mig, som man kommer ihåg. Men inatt drömde jag om henne, som så många gånger förut. Min hjärna försöker i all frustration bara få fram en lösning på hur jag ska komma ur det här verkar det som.

Hon vände mig ryggen och gick iväg mot ingenting. Någonstans dit jag inte kunde komma. Men ur hennes rygg växte det fram något. Hon hade klonat sig själv, en version av henne som ville vara kvar med mig.

Det hemska när man drömmer liknande saker, saker man verkligen vill, är när man vaknar och inser vad man drömt. Dels var det inte sant, sen märker man ganska fort hur mycket man älskade personen. Usch säger jag bara...