tobsson

Förlåt för att jag inte skrivit på ett tag, varit upptagen med annat så att säga.
Men hur som helst, jag läste i metro förut i veckan. Och informationen jag fick in visste jag inte vad jag skulle göra av. Skulle jag skratta? Skulle jag gråta? Bli arg? Vara glad över det?
Antideppresiva medel har ju funnits ett tag nu, preparat som man ger till en ledsen människa för att den ska sluta vara ledsen. Tömmer dig på sorgsna känslor så du inte kan känna dig ledsen, hur ska man då kommer över det man är ledsen över undrar jag? Men det är inte alls det här jag tänkt på.

Lyckopiller för friska människor som ska skapa lycka. Vafan? Försöker dom nu skapa någonting som dom gör olagligt vart efter det släpps på svarta marknaden? För det är ju precis vad dom pysslar med, knark. Något en frisk människa kan bruka för att känna lycka. Och räcker inte alkoholen? Visst du blir berusad och tappar massa sinnen vart efter. Men det är bra, för då får du inte göra vissa saker vilket hindrar från att skapa ett beroende (även om många fastnar ändå).
Men det ger ju ändå någon form av lycka och oberoende av saker. Så varför göra ett piller du kan peta i dig på jobbet också? Är vi verkligen så svaga att vi inte kan känna lycka genom att bara vara?
Jag tror faktiskt att den enda anledningen är simpel, pengar. Någonting som går på svarta marknaden ger inte staten några pengar. Därför vill dom nog antagligen ta över svarta marknaden genom att skapa ett preparat som borde göras olagligt. Men eftersom dom tillverkat det, är det lagligt och går att tjäna pengar på. Det är en sjuk värld vi lever i!

Jag har precis fått en fråga på historian i skolan. "Var människorna lyckligare förut än nu?".
Och mitt svar är Ja!. Människorna runt 1700/1800-talet hade ett betydligt hårdare och svårare liv. Mindre chans att överleva och fler i omgivningen som dog. Men jag tror fanimej att dom var lyckligare än oss. Dom hade det svårt och var tvugna att bygga upp ett starkt psyke för att kunna ta vardagen och därför kunna bli jätteglada över det lilla. Medans här är vi, mentala fetton. Där minsta lilla motgång slår hårt, vi är för bekväma helt enkelt. Det finns ingenting som kan såra oss, och finns det. Så kommer vi på ett sätt att kalla det för sjukdom eller någon anledning till att det inte är där på samma sätt längre. Bara soppar det under mattan.